Aris Fioretos talar om sin nya roman Atlas
Allt började med en dödsannons i tidningen. En dag upptäckte Aris Fioretos att en arkivarie gått bort i hög ålder och utan anhöriga. Han skulle inte ha lagt Iris Frosts namn på minnet om det inte liknat ett han givit en bifigur i sin första roman. Nyfiken kontaktade han tidningen och fick numret till personen som satt in annonsen. När de möttes visade sig livet överträffa dikten. Den avlidna hade inte bara läst hans romaner om »den nya människan« kring förra sekelskiftet, utan även kommenterat dem. Vid sin död efterlämnade hon en plastkasse full med osorterade papper.
Nu föreligger dessa medicinhistoriska anteckningar i redigerat skick. Frost kastar ljus över gestalter som är betydligt mindre av påhitt än Fioretos sökt få läsare att tro. Hon skildrar sin egen mor vars öde tanklöst använts i andra syften, men också människor som får gåshud och varelser utan navel. Vissa lider av en »deformation av den sexuella instinkten«, andra tar första klivet på himlastegen eller söker det stoff av vilket själen är gjord. I detta laboratorium till bok samsas sedelärande berättelser med sakprosa, fabeln gör gemensam sak med urkunden. Atlas levandegör en parallellvärld intill förväxling lik vår egen.
Aris Fioretos har tillfogat för- och efterord, källor och bilder.